kärlek och sådär...

Idag (25:e november) är det 3 år sedan jag och addeponken blev tillsammans! Det ni. I och för sig är det kanske inte så coolt med tanke på att vi gjorde slut... när han åkte till Tokyo för ett och ett halv år sen, eller för några månader sen. Det beror på hur man ser på det. Men nostalgi är det ändå. På ett sätt önskar jag verkligen att man kunde ta sig tillbaka i tiden och få uppleva den där första tiden igen! Fyfan vad spännande och mycket det kändes. Ibland är jag orolig att det inte kommer kännas sådär igen nånsin, eller det tror jag! Men inte sådär jävla självklart som det kändes då. Jag blev ju kär bara pangbom direkt när vi fikade första gången och jag bestämde mig för att denna grabb ska jag bli tillsammans med, helt enkelt.

Vet inte om det har att göra med att man blir äldre men nu känns det som att man lever så mycket mer på ytan bara... Det är klart jag fortfarande kan bli ledsen om nån gör något man inte gillar, som det här med att Jeremy träffar den där tjejen. Men det är inte så att jag vill skriva tiotusentals dikter om det, gråta mig tills sömns till typ toni braxton osv. Det är mera att man blir lite tjurig och tänker "Men fan i helvete, fattar han inte att han skulle ha så mycket roligare med mig än den där bittra prettof*ttan". Förlåt mitt ordval. Och så går man vidare. Ältar det ett par dagar men inte mer än det. Jag önskar nästan att det vore som på den gamla goda tiden! Berg-och dalbanan.

Det är ju några parvlar därute som jag gillar en del så jag har inte tappat tron på att kärleken finns, men hur ska man virvla runt i en stormvind i allt det där igen? Det är frågan. Det finns en man som jag tycker så mycket om, han borde veta om det. Men det känns som att relationen är så på ett baby-stadium och jag vet inte om det nånsin kommer bli mer heller. I så fall skulle det nog krävas en del förändringar. Och förändringarna finns inom räckhåll men jag är lite skeptisk till om det kommer bli av ändå! Och jag skulle inte vara ledsen om det bara fortsätter vara så att vi är kompisar, men idag gav jag honom en liten inblick i hur jag tänker i alla fall. ack ack. Livet.

Tillbaka till Andreas, jag kan inte säga att jag är kär i honom fortfarande. Men jag kan nog säga att jag älskar honom. Han är så jävla fin bara! Jag hoppas innerligt att jag kommer få känna honom för en lång framtid.

I morgon har jag konstvetenskaps-föreläsning och den borde jag inte missa för då sätts min framtid på spel.

(För övrigt ångrar jag lite att jag lämnade ut min blogg åt alla håll och kanter, kanske borde byta adress igen? Jag vill ju skriva smaskigt!!!!!)



Bildtext:And I know I won't admit it. And I don't want to say it. But I still look for you in the park. On my way home each day. And no, I won't admit it.Not even to my friends. They think I'm doing well. And I even lie to myself...